Ny vecka och äntligen kunde Max få gå till förskolan i måndags, efter 11 dagar hemma. Har sagt det förr men det tål att sägas igen, vardagen är guld värd när den får rulla på som vanligt! Det var en glad kille som fick träffa alla kompisarna igen, även om han är en kille som älskar att vara hemma och inte en enda dag under vattkoppornas dagar, klagade över att vara hemma.

Jag bakade bullar i söndags till semlor, trots att detta inte alls är mitt favorit bakverk. Det är mandelmassan jag inte klarar av, men jag la faktiskt lite vaniljkräm i en till mig och det var betydligt godare. Familjen fick sina i söndags och i måndags bjöd jag gänget på jobb. Det blev uppskattat!

I dag när jag kom hem så var de här två fina ute!

Markus tränade innebandy i går med sitt lag och i dag var han och tränade med laget som är ett år äldre. Jag och Max var på bokbussen och bunkrade upp med många nya böcker, sen när han hade somnat blev det styrketräning för min del.

_______________________________________________________________________________


Jag måste få skriva ner ett samtal jag hade med Max en kväll då han hade vattkoppor. Han hade lagt sig för att sova men ropade på mig några minuter efter att jag hade lämnat rummet. När jag kommer in till honom börjar han gråta och säger att han inte vill dö. Tårarna rullade och han var otroligt ledsen. Sen låg vi och pratade en lång stund, det är inte lätt att inte ha alla svar på svåra frågor, men när mitt barn är så ledsen så säger jag det som lugnar och ger trygghet.

"Mamma, kommer ni att dö? Kommer jag att dö?"
"Vi kommer inte dö på många, många år Max. Vi blir kanske 100 år"
"Men vi kommer att dö! Hur kommer vi till himlen?"
"Man flyger dit och där uppe har man det bra och så ses vi alla där igen."

Hur hittar jag vårt hus? Finns mitt lego där? Äter man mat där? Kan man hälsa på de som bor på jorden? Kan man ringa?"

Frågorna var hur många som helst och jag fick hitta på svar som fick honom att lugna sig, lyssna och till sist tycka att himlen är ett fint ställe där vi alla ses igen, man har roligt, man hälsar på de på jorden i deras drömmar, man kan inte se att de i himlen hälsar på, man bara känner att de är nära och så vidare....

Sen kom alla funderingar över att bli stor, hur ska han kunna laga mat och varför ska man flytta hemifrån? Han säger att han är kär i sin mamma och vill gifta sig med mig. Jag försöker förklara att han kommer träffa en flicka som han blir kär i, men icke, han kommer inte våga säga det till henne!
En stor fundering till är hur han ska komma ihåg allt om himlen och kunna berätta det för sina barn? Jag lugnar honom och säger att då kan han ringa mig så ska jag berätta det för dem.
"Men mamma, tänk om jag inte har ditt nummer??"

Lilla älskade Max, det är inte lätt med alla frågor och funderingar, men vi finns där för dig hela livet, oavsett om du behöver komma hem och äta middag, få hjälp med deklarationen, be mig prata med dina barn om himlen eller något annat som är klurigt. Slängpuss till dig också!