Jag befinner mig på ett plan jag aldrig har behövt vara. Dagarna går, känslorna far runt, tårarna forsar, ilskan håller på att spränga sönder mitt bröst, sorg, smärta och frustration. Jag har svårt att koncentrera mig, är ofokuserad, snurrar ganska ofta för mig och jag känner mig matt och yr.

Jag har själv svårt att förstå denna enorma sorg vi går igenom. Det var inte mitt barn som dog. Det är inte jag som ska leva med en olycka på näthinnan hela livet. Det är inte jag som måste begrava mitt barn. Men min sorg är så smärtsam ändå.

I går åkte jag jag hem till S och H. Jag visste inte rikigt vad som väntade mig, har aldrig varit nära så mycket sorg. Vill inte gå in på några detajler om min kväll där, vi som var där delade den stunden.
Så mycket sorg, så mycket känslor men samtidigt så mycket kärlek. Ett enormt skyddsnät, familj och vänner som bryr sig. Medmänniksor som visar sitt deltagande på olika vis.

Livet kommer gå vidare. Solen fortsätter gå upp. Glada låtar spelas på radion ändå. Men inget blir som tidigare, det blir på ett annat vis.

Jag och Nicke sörjer, vi gråter mycket tillsammans. Vi måste igenom vårt sorgearbete och det kommer att ta tid innan andetagen slutar göra ont.

Jag vet att S och H kommer ta sig igenom detta. Jag såg styrkan de besitter och jag såg kärleken till dottern. Det är bara så fruktansvärt att de ska behöva gå igenom detta. Världens finaste föräldrar.

Helgen står för dörren igen och jag ska vara med min älskade familj. Vi tänder ljusen för Tristan, vi kommer att gråta men även le och minnas med mycket kärlek.