I dag för ett år sedan satt jag på jobbet när jag fick ett sms. Lika snabbt som det kom, lika snabbt läste jag det. Reaktionen kom direkt och jag skrek rakt ut, grät och började skaka. Minns än i dag vilken chaufför som kom in precis då, han blev nog ganska chockad han också. Där satt jag och skrek "nej" flera gånger om och grät hejdlöst.

I dag är det ett år sedan Tristan lämnade oss. Ett år har gått sen den tragiska olyckan, men ändå står tiden stilla. Vårt liv tog en vändning, aldrig någonsin hade vi upplevt sorg av den här styrkan och jag trodde nog aldrig i heller att något så här smärtsamt skulle kunna drabba någon jag känner. Hur skulle vi hantera sorgen, hur skulle vi kunna stötta Sophie och Henrik, hur skulle vi någonsin kunna le igen?

De kommande månaderna var vi konstant ledsna, inget kändes roligt. Hur skulle det kunna vara det? Jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna stötta och hjälpa dessa fantastiskt fina vännerna, vad säger jag? Vad ska jag göra? Sophie bor i mitt hjärta. Alla dagar året om. Hon var den som en dag skrev "bara att du hör av dig, får mig att känna mig mindre ensam". Det jag kan komma med, känns så litet. Åh vad jag önskar att jag kunde lätta sorgen, den är så hård och brutal. Varje dag kämpar de för att orka ta nästa andetag och det enda jag kan göra är att stå bredvid. Det finns ingen handbok att ta till, inga manualer att följa, vi har gått på känslan. Smsa varje dag, komma med lite mat, hjälpa till vid flytt, städa, skicka fredagsgodis med posten, värmande ord i bloggen, prata i timmar eller bjuda på lite grillat. Allt känns så litet när sorgen är så stor, min största önskan är bara att kunna lindra.

Sophie har skriftens gåva. Oj vad hon kan förmedla. Hennes blogg har jag följt sen vi fick våra killar samtidigt, den har förmedlat så många kloka ord, så många skratt och så oändligt mycket kärlek.
Hennes skrivna ord går rakt in i själ och hjärta, det krävs stor skicklighet att kunna förmedla som hon kan. Jag slutar aldrig tro att en dag kan vi alla se hennes verk i bokhandeln.

I detta mörker så har vi ändå sett och upplevt så mycket ljus och kärlek. Det finns otroligt mycket kärlek runt Sophie, Henrik och Tekla, de är så älskade av så många. Där har funnits vänner och familj vid deras sida hela tiden, mat vid dörren, blommor, presenter, nybakade kakor, post från olika ställen i landet, hundratals kommentarer på bloggen och stöd från så många kända, som okända. Vi har varit med när det har behövts starka armar som flyttar ett hem från en plats till en annan, alla bara hittar sina roller och ställer upp efter förmåga. Det har skrattats och skojats under tiden vi burit upp och ner för alla trappor, det har gått att le också.

I går körde jag och Nicke till Billeberga för att lägga blommor och tända ljus hos Tristan. Gravstenen hade kommit på plats i går och det var många blandade känslor när vi stod där en lång stund.

 

Stenen är så otroligt vacker och den har så självklar text. Det gjorde ont i magen, jag blev ledsen och arg inom mig, varför blev livet så här för Sophie och Henrik? Vi la vårt hjärta av blommor, tände ljuset och pratade en liten stund där vi stod. Det är så tvära kast i livet. Varje dag är en gåva och vi måste se vad vi har. Jag brukar säga, att jag kommer aldrig tro att det finns en mening med allt som händer, men vi måste lära oss att se det positiva vi har, när vi ändå inte kan påverka det hemska/tråkiga som händer.
För Sophie och Henrik blir livet aldrig som det borde vara, men vi andra är skyldiga att se det härliga och fina i livet, vi ska inte klaga över småsaker och se det svåra. Vi har verkligen inga bekymmer i våra liv och det är en konst att lära sig leva så, att se det fina vi har.

Sophies blogg hittar ni här http://med-barnen-i-handen.blogspot.se/ (Sophie är tillfrågad om bilderna jag har använt mig av)