En dag i sorg, en smärtsam begravning men samtidigt en stark kärleksförklaring och hedrandet av en fin pojke som lämnade oss alldeles för tidigt i livet. Jag upplevde det mest smärtsamma jag varit med om, men samtidigt det starkaste, finaste, mest känslosamma.

Fina foton och oändligt med blommor runt den lilla kistan, blommor som favoriten "Blixten Mc Queen" och många kärleksfulla hälsningar av nära och kära och fina vänner. Det var så personligt, så många ord skrivna av S själv som gick rakt in allas hjärtan.

Jay Smith, som är vän till familjen, sjöng "Life is a highway" och "Lightning crashes", hans röst och hans gitarr...så äkta, så starkt.

Att sitta där i bänkraden, känna sorgen hos alla närvarande, se detta älskade ansikte, höra denna fantastiska musik....går inte att sätta ord på allt som känns. Det gick från grått och blåsigt till strålande solsken, som kom genom fönstret och lyste på kistan och fotot.

Liten kista bars ut, så fridfullt och vackert. Samling vid gravplatsen, alla med ballonger. Dessa ballonger hade solrosfrön, som kommer bli vackra blommor på olika platser runt om. Ballongerna mot himlen...mot Tristan.

Så mycket kärlek, styrka och känsla. Jag är överväldigad av allt, något så fruktansvärt kan bli så här fint. Så stor sorg, tårar, leenden, minnen.

Ni är så starka, så genuint äkta och kärleksfulla.