Vaknar till klarblå himmel och strålande solsken. På dagen ett halvt år av sorg, tårar, känslor, gemenskap, styrka och kärlek. Ett sms vände upp och ner på vår värld, livet tog en vändning jag aldrig trodde vi skulle känna av under vår livstid.

24 september blev himlen en ängel rikare, men kvar blev två föräldrar i brutal sorg och smärta. Hur kunde livet göra så här? Visste inte att vi kunde sörja ett barn så mycket, ett barn som inte är vårt. Trodde inte att jag skulle få se så stark sorg i någons ögonen, eller se paniken av längtan och saknad.
Det drabbar inte "oss", det händer andra och man vänder blad i tidningen när man läst en sådan artikel, man har ingen relation till personerna i fråga. Tills då.

Sorg. Smärta. Saknad. Tårar. Mitt i detta har vi sett en ofantlig överlevnadsinstink, sett kärlek i alla tänkbara former och nya vänskapsband har växt fram. Kärlek som visas från olika platser runt om i landet, från folk som inte känner de drabbade, från vänner och familj som finns där dygnet runt.

Jag har upplevt mycket de senaste sex månaderna som har förändrat mitt liv. Jag ser faktiskt inte små bekymmer längre, jag har en stark, lycklig känsla över hur bra vi har det och uppskattar det enkla med mina barn. Att behöva leta efter vantar när man har bråttom till jobb, eller att tjata på 8-åringen som inte blir klar med frisyren i tid, att höra syskonbråk, att.......de är här. Hos mig.

Jag skulle vilja vara hos Sophie, Henrik och Tekla varje dag. Jag vill finnas där och kramas, torka tårar, skratta, prata och leka. Känslorna svämmar över för dessa tre fina, som har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Jag är tacksam över att ni finns i mitt liv och fylld av kärlek över att vi får finnas i ert.

Tristans brandbil är skapad av Tove Jessica Frank, en fin vän till familjen. Han ser nog stolt på bilen, med hans namn på, kan inte tänka mig annat...