120

I dag hade vi möte på jobb, efter att vi stängt kontoret. Detta innebar att jag kom hem kl 18 i kväll, vilket verkligen inte hör till vanligheterna. Hela familjen gick till bokbussen direkt och lånade lite böcker och filmer, sen köpte vi glass till grabbarna.

När vi kom hem så var klockan 19 drygt och min träning börjar 19.30. Hade bestämt mig för att stanna hemma eftersom jag inte träffat killarna så mycket. Men så började jag fundera.....(för att döva mitt samvete) på hur ofta jag är ifrån mina barn. Kom fram till att det är typ....aldrig!

Jag hämtar alltid direkt efter jobb, är hemma hela eftermiddagen och kvällen med grabbarna. Jag och Nicke lämnar aldrig bort dem för att få "egentid" eller lämnar dem för att de ska sova borta. Detta är ett medvetet val av mig, för det är inte så att det är omöjligt för oss att få hjälp med barnpassning. Vi har underbara föräldrar, svärföräldrar och syskon som gärna ställer upp. Men JAG vill inte lämna bort dem eller vara utan dem! Vet att det absolut är bra att vara ifrån barnen lite och att jag och Nicke kanske borde bli bättre på det, men tiden kommer när de är stora och klarar sig bra utan oss. Nu är grabbarna oerhört framåt, självsäkra och det är inga problem när vi väl lämnar dem, så det är inte så att vi hämmar dem genom att vara mycket med dem=)

Nu innebär min träning 120 minuter egentid i veckan. Veckan har 10080 minuter så jag borde kunna unna mig 120 för mig själv=)Men ändå så tänkte jag att jag borde vara hemma och läsa, lägga dem och pussa massor. Japp, jag är lite knäpp för det är ju inte så att Nicke gör det sämre=)

Passet var superbra och det har inslag av boxning, mycket styrka och zumba! Nu ska jag försöka få Nicke att börja på passen på torsdagar, som leds av en kille och ska mest gå ut på styrketräning. Tror ni han börjar??