I dag är det 1 år sedan som min kusin Micke var med om den fruktansvärda olyckan. För ett år sedan ringde både min pappa och min kusin Madde till mig och talade om att Micke hade skadats svårt och låg på intensiven i Lund. Jag hade läst i tidningen och sett bilden några minuter innan telefonen ringde på morgonen.
De kommande veckorna var supersvåra för Micke och hans familj. Vi satt på intensiven i Helsingborg, pratade, fikade, grät och var inne hos Micke som då låg i koma. Sen började fightern i Micke komma tillbaka och han öppnade ögonen, började röra på sig och ge tecken. Under året som har gått har han tagit sig från koma till att sitta upp, hamna i rullstol, börja prata lite, klara av nya saker varje dag, gå med stöd och visa att det är skalet som är skadat, under detta finns samma charmiga Micke med samma intelligens och humor!
I mina ögon är han en sann hjälte och hans anhöriga, kanske framför allt min faster Kerstin, är värda allt gott för att de kämpar på!
Oj, har det gått ett år redan...?
SvaraRaderaJa, det är en kämpe till kusin du har. Och han har tur som har en sån fin familj omkring sig.
Kämpa på, Micke!